Svensk ordbok 2009, webbversion

trött adjektiv, neutr. ~ 1som inte orkar ut­föra (mycket mer) arbete utan är i behov av vila om person el. djur, ibl. med tanke på ngn särsk. del av kroppen admin.fysiol.zool.JFRcohyponymmedtagencohyponym2matt 1 dödströttreströttvårtröttefter natt­vaket var hon så trött att hon inte orkade stå på benenhan kände sig trött och gick och lade sighan var trött i benende var trötta i huvudet efter dubbel­timmen i matte○äv. om handling m.m. som tyder på dettaen trött gesthans trötta ögontrött (i ngt)sedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. þrötter, till þröta ’plåga; matta ut’; besl. med tryta 2som känner ut­tråkning och inte har ngn lust att fort­sätta med ngn/ngt som han/hon haft för mycket av admin.psykol.SYN.synonym1led 1 JFRcohyponymuttråkad levnadströttvärldströtthon var trött på honom och ville skiljasde var trötta på den blommiga tapetenhon var trött på att all­tid behöva väntahan var trött på livettrött på ngn/ngtsedan 1663Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen.Harriet Löwenhjelm (trol. 1915, publicerad postumt i Dikter, 1927)