Svensk ordbok 2009, webbversion

tragedi [-∫edi´] substantiv ~n ~er trag·edi·er1skåde­spel med allvarligt inne­håll och sorgligt slut urspr. om högt upp­satt person scen.SYN.synonymsorgespel MOTSATSantonymkomedi en tragedi i fem akterden berömda antika tragedin slutar med att modern dödar sina egna barn○ibl. med tanke på konst­arten som så­dantragedin an­ses ha upp­stått i Aten på 400-talet f.Kr.en tragedi (om ngn/ngt/SATS)sedan 1550av fra. tragédie med samma betydelse; av grek. tragodi´a med samma betydelse, till trag´os ’bock’ och ode (kör­medlemmarna var klädda som bockliknande satyrer) 2mycket sorglig händelse ofta tänkt som ett o­hyggligt skåde­spel psykol.fiske­turen slutade i trageditragedi i Stockholmsförort: två familjer innebrändaden nationella tragedi som inbördes­kriget inne­barval­nederlaget var en personlig tragedi för parti­ledaren○äv.sorgligt öde en mänsklig tragedihela hans liv var en tragedisedan 1640