Svensk ordbok 2009, webbversion

trapp`a substantiv ~n trappor trapp·an●fast, sluttande an­ordning med ett an­tal (smala) horisontella av­satser via vilka man kan förflytta sig (gående) mellan o­lika nivåer arkit.JFRcohyponymstege trappformadtrappräcketrappstegspiraltrappayttertrappatrappan upp till husetkyrk­tornets smala trappahon tog trappan i tre språngdet är mycket spring i trappor i brevbäraryrketde satt på konsert­husets trappa○spec. om så­dan förbindelse mellan två våningar, ofta för att an­ge nivånde bor sex trappor upp○äv.trapp­uppgång, trapp­hus trappstädningde fick sitta i trappan och väntaljuset i trappan fungerade inte○äv. om liknande rörlig an­ordningrulltrappa○äv. om annan an­ordning som stegvis förbinder o­lika nivåeri sammansättn. laxtrappaslusstrappaen trappa neren våning underannan våning​ hon bor på fjärde våningen och hennes bror en trappa ner en trappa uppen våning ovan­förannan våning​ butiken ligger i botten­planet och lagret finns en trappa upp sedan 1490Stockholms Stads Jordebok 1474–1498fornsv. trappa ’trapp­steg; trappa’; av lågty. trappe med samma betydelse, till trappen ’trampa; stampa’; jfr trippa