Svensk ordbok 2009, webbversion

tribu´t substantiv ~en ~er trib·ut·en●(officiellt) på­bjuden av­gift av typen skatt, skade­stånd e.d. ekon.samh.segrar­makten av­krävde de besegrade en kännbar tribut○äv. om mer fri­villigt bi­drag○äv. bildligthyllning de gav den döde kamraten sin tribut vid graven○ibl. äv. i ut­tryck för negativ följd av på­frestning e.d.det hårda tempot i loppet krävde sin tribut och många tvingades brytasedan 1520brev från biskop Hemming Gadd till Stockholms stad med försvar mot beskyllning för förräderi (Styffe)via ty. av lat. tribu´tum ’skatt’, till tribu´ere ’till­dela’; jfr attribut, distribuera, kontribuera