Svensk ordbok 2009, webbversion

1trill`a verb ~de ~t trill·ar1ofta med partikel, särsk.av, in, ner, omkull falla (utan att allvarligare skada upp­står) om person el. före­mål; vanligen utan ngn (längre) luft­färd ngt vard.NollJFRcohyponymfalla 1cohyponymramlacohyponymsnubbla han tappade balansen och trillade om­kullhon trillade av hästenen massa saker trillade ur väskanäv.röra sig långsamt (ned­åt) längs ngt tårarna trillade ner­för kindernaäv. bildligt i ut­tryck för slumpmässigt skeende e.d.målen trillade in ett efter ettpengarna började trilla intrilla (av/ur ngt), trilla (in/ner/omkull) (ngnstans)trilla av pinn(en)sepinne trilla ditråka ut för ngt o­behagligtde rör sig i kriminella kretsar och har varit nära att trilla dit flera gånger sedan 1558trol. av ljud­målande urspr. 2forma ngt runt NollJFRcohyponym1rulla 3 trilla kött­bullaräv.låta (ngt runt) rulla trilla ärtermitt­fältarna trillade boll riktigt snyggttrilla ngtsedan 1659Subst.:vbid1-368037trillande
2trill`a substantiv ~n trillor trill·an1typ av enklare, fyr­hjulig, öppen vagn med två framåt­vända säten vanligen för ett enda drag­djur trafik.ibl. äv. om annan enklare vagn, särsk. för barn att leka medsedan 1818till 1trilla 2trissa Nolläv.litet hjul sedan ca 1805sv. dial. trill, trilla; av lågty. trille ’rund skiva’