Svensk ordbok 2009, webbversion

trist adjektiv, neutr. ~ 1som inte förmår väcka ngn glädje eller ngt intresse på grund av en­formighet, slät­strukenhet, gråhet e.d.; om person, före­mål el. abstrakt före­teelse admin.psykol.SYN.synonymtråkig JFRcohyponymglädjefattig ett trist väderde trista betong­klumparna i för­orternahennes triste man som all­tid satt och läste tidningenutan bilder ser en tidnings­sida ganska trist ut○ibl. med viss klandrande bi­betydelseföga upp­bygglig hans sista levnads­år var en trist historia: alkohol­missbruk och fattigdomtrist (för ngn) (att+V)sedan ca 1750av fra. triste ’sorgsen; trist’; av lat. tris´tis ’sorglig; dyster’ 2i vissa ut­tryck (till­fälligt) ned­stämd admin.psykol.det eviga regnandet kom henne att känna sig trist (till sinnes)sedan 1855