Svensk ordbok 2009, webbversion

tron substantiv ~en ~er tron·en●(upp­höjd och prakt­full) stol för regerande furste att sitta på vid hög­tidliga till­fällen vanligen upp­fattad som symbol för furstens makt­ställning samh.härskartronkungatronsände­buden skred långsamt fram­åt mot den kejserliga tronen○ofta mer el. mindre bildligt, i ut­tryck för (ut­övande av) härskar­makt e.d.tronföljdtronpretendenttronstridbestiga tronenav­säga sig tronenkungen störtades från tronen○spec. relig.Guds tron är i himmelentronen, altaret och penningpåsenstaten, kyrkan och kapitalet​ vem minns längre den gamla högerns kamp för tronen, altaret och penning­påsen? sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. tron(a); via lat. av grek. thron´os ’stol; tron’