Svensk ordbok 2009, webbversion

tross [trås´] substantiv ~en ~ar tross·en1(lina av) tjockt tåg­virke särsk. sjö.sjö.JFRcohyponymkabel 1cohyponymrep 1 trosslagningde und­sättande båtarna var tvungna att kapa trossarna till far­tyget för att inte själva dras ner i djupetsedan 1467–68Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebokfornsv. tros ’grovt tåg­virke’; av lågty. trosse, trotze med samma betydelse 2sär­skild personal in­om ett förband med upp­gift att svara för förbandets försörjning och under­håll vanligen äv. med tanke på till­hörande for­don mil.trossen hade kört vilse så det blev problem med ut­spisningen○förr äv.träng sedan ca 1580via ty. av medeltidslat. tross´a ’paket; knyte’