verb ~de ~t
trug·ar●enträget (försöka) övertala
till ngt handlande, särsk. till att ta för sig av mat och dryck
komm.hon trugade dem att ta en kaka tillde fick truga honom (till) att ställa upp som ordförandehon var trött på att truga och fjäska○ofta med tonvikt på resultatet av övertalningenmed partikel, särsk.av, i, på
försäljaren trugade på dem en ny dammsugarede fick truga i honom matenfrälsningssoldaten trugade av dem en femmatruga ngn (till ngt/att+V), truga ngn (att+V), truga på/i/av ngn ngtsedan 1430-taletProsadikter från Sveriges medeltidfornsv. þruga ’hota; tvinga; truga’; nord. ord, besl. med trycka
Subst.:vbid1-368868trugande,
vbid2-368868trugning;
trug
2tru`ga
substantiv ~n trugor
trug·an●tryga
Nollsedan 1819