substantiv ~n trummor
trumm·an1ett slaginstrument med ett (skinn)membran som är spänt över en cylindrisk ram
vilket anslås med pinnar e.d.
musikJFRcohyponympuka
bastrummatrumpinnevirveltrummaspela trummahon slog takten på trummanslå på (stora) trumman (för ngn/ngt)ivrigt göra reklam (för ngn/ngt)
förlaget slog på stora trumman för sina prisbelönta författare
sedan 1509 (i sammansättn. -slagare)brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. trumba ’rör; avloppstrumma’; jfr isl. trumba ’rör; trumpet’; i bet. ’trumma’ av lågty. trumme; trol. av ljudhärmande urspr.
2maskinelement som utgörs av en (ihålig eller massiv) cylinder
tekn.bromstrummasedan 19003större, sluten ledning för transport av fasta kroppar, vätskor eller gaser
ofta med cirkelformat el. rektangulärt tvärsnitt
tekn.hisstrummakabeltrummalufttrummasedan 1375 i bet. ’avloppstrumma’Stockholms Stads Jordebok 1420–14742trumm`a
verb ~de ~t
trumm·ar●slå upprepade gånger i jämn takt
mot ngt; om person
musikhan trummade nervöst med fingrarna mot bordet○äv. med angivande av resultatettrumma takten○äv. om (natur)företeelseregnet trummade mot rutantrumma (ngt), trumma (på/mot ngt) (med ngt)sedan 1633Subst.:vbid1-368940trummande,
vbid2-368940trumning