Svensk ordbok 2009, webbversion

trut substantiv ~en ~ar trut·en1(typ av) stor mås med röd fläck på undernäbben zool.JFRcohyponymmås gråtruthavstrutsilltrutett moln av skriande trutarsedan 1579av o­visst urspr.; ev. samma ord som trut 2 2i vissa ut­tryck mun särsk. med tanke på dess funktion som tal­organ starkt vard.anat.truten gick o­avbrutet på hennevi måste täppa till truten på den prat­kvarnenfå på truten få ett slag i an­siktet​ varje gång han gick från skolan fick han på truten av några äldre elever hålla trutenhålla tyst​ vakten sa till dem att hålla truten vara smord i trutenha lätt för att tala​ hon är smord i truten och har all­tid en historia på lager vara stor i trutenvara skrytsam och stor­ordig​ jante­lagen säger att man inte ska vara för kaxig eller stor i truten sedan 1609urspr. ’stor, ut­stående mun’; besl. med fornsv. þrutna ’svälla; skjuta ut’; jfr eng. throat ’strupe’