Svensk ordbok 2009, webbversion

tukt substantiv ~en tukt·en●(till­stånd av) sträng under­ordning under vissa regler ngt åld.komm.psykol.JFRcohyponymdisciplin 1 barnen hölls i tukt och ordning○spec. om på­tvingad sexuell åter­hållsamhetmanstukt(hålla) i Herrans tukt och förmaning(hålla) i ett till­stånd av sträng disciplinurspr. bibl., nu­mera ofta skämts.​ finans­borgarrådet höll sina koalitionskamrater i Herrans tukt och förmaning sedan 1480Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. tukt, tokt ’ridderlighet; god ordning’; av lågty. tocht ’upp­fostran; tukt; straff’; besl. med 1tåg 3, töja