substantiv ~en ~ar
tut·en●pip
på kanna e.d.
vard.hush.sedan 1705sv. dial. äv. ’mun, trut; näverlur’; barnspråksord; jfr trut
2tut
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
tut·et●tutande ljud
Nolltutet från ångvisslansedan 1795till 2tuta
Svensk ordbok 2009, webbversion