Svensk ordbok 2009, webbversion

1tu`ta substantiv ~n tutor tut·an1signal­horn på for­don, särsk. bil vard.trafik.sedan 1941till 2tuta 2hölje av mjukt material att trä över finger(topp) t.ex. till skydd kläd.fingertutagummitutasedan 1821sv. dial. tuta ’spole; finger­tuta’; nära besl. med 1tut
2tu`ta verb ~de ~t tut·ar1åstad­komma signal i högt ton­läge med signal­horn, ngn typ av instrument e.d. komm.musikbilisten tutade ilsket på barnen○äv.ofta i opers. konstruktioner ge i­från sig signal i högt ton­läge ett ång­lok tutade i fjärrandet tutade upp­taget i telefonentuta (på ngn), tuta (i ngt)tuta och körasätta full fart fram­åtvard.​ vi har fått vårt extra­anslag, så nu är det bara att tuta och köra sedan 1596av lågty. tuten ’blåsa i horn’; till 1tut i bet. ’lur’; ev. ljud­härmande 2supa vard.Nolltutasedan 1858se tuting Subst.:vbid1-371800tutande, vbid2-371800tutning (till 1); 2tut (till 1)