Svensk ordbok 2009, webbversion

tvär adjektiv ~t 1som inne­bär skarp och plötslig riktningsförändring i förhållande till tidigare (el. naturlig) riktning Nolltvärbranttvärstuptvära kurvoren tvär sluttningtvära kantertvära vind­kastbussen gjorde en tvär sväng○äv. försvagatvanligen i sammansättn. som går på tvären mot ngt, dvs. mer el. mindre vinkel­rätt (mot ngn naturlig riktning) tvärbalktvärrandigtvärställd○äv. bildligt om förändring av till­stånd o.d.JFRcohyponymtvär 2 tvära kast i hans humörsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. þvär ’tvär­ställd; motig; o­vänlig’; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. torque´re ’vrida’, i torsion 2plötslig ofta om över­gång som i viss mån är kontrollerad av människan NollJFRcohyponymabrupt tvärargen tvär in­bromsninghistorien fick ett tvärt slut○i adverbiell an­vändning äv. i fråga om natur­krafter o.d.JFRcohyponymtvärt 2 regnet slutade tvärtsedan 17603butter och föga sällskaplig admin.psykol.JFRcohyponymvresig 1 gubben var tvär och grinig○äv. om handling o.d.”Det får du göra själv”, löd det tvära svarettvär (mot ngn)sedan 1501Skrå-Ordningar