Svensk ordbok 2009, webbversion
adjektiv ~t
1som innebär skarp och plötslig riktningsförändring
i förhållande till tidigare (el. naturlig) riktning
Nolltvärbranttvärstuptvära kurvoren tvär sluttningtvära kantertvära vindkastbussen gjorde en tvär sväng○äv. försvagatvanligen i sammansättn.
som går på tvären
mot ngt, dvs. mer el. mindre vinkelrätt (mot ngn naturlig riktning)
tvärbalktvärrandigtvärställd○äv. bildligt om förändring av tillstånd o.d.JFRcohyponymtvär 2
tvära kast i hans humörsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. þvär ’tvärställd; motig; ovänlig’; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. torque´re ’vrida’, i torsion
2plötslig
ofta om övergång som i viss mån är kontrollerad av människan
NollJFRcohyponymabrupt
tvärargen tvär inbromsninghistorien fick ett tvärt slut○i adverbiell användning äv. i fråga om naturkrafter o.d.JFRcohyponymtvärt 2
regnet slutade tvärtsedan 17603butter och föga sällskaplig
admin.psykol.JFRcohyponymvresig 1
gubben var tvär och grinig○äv. om handling o.d.”Det får du göra själv”, löd det tvära svarettvär (mot ngn)sedan 1501Skrå-Ordningar