Svensk ordbok 2009, webbversion

tyngd substantiv ~en ~er tyngd·en1knappast plur. (mått på) naturlig kraft som verkar på alla före­mål och strävar att dra dem ner mot jorden el. (om före­målet redan vilar på jord­ytan) mot jordens medel­punkt el. i före­kommande fall mot ngn annan himla­kropp; i de flesta samman­hang möjlig att identifiera med före­målets vikt fys.JFRcohyponymvikt 1cohyponymgravitationcohyponymtyngdkraft tyngdkrafttyngdlöskulans vikt är 2 kg och dess tyngd allt­så 2 kilopond eller, med den moderna enheten, knappt 20 newtonrymd­fararna behåller sin vikt men förlorar i tyngd○i mer var­dagliga samman­hang vanligen med tanke på det tryck ett före­mål kan ut­öva mot under­lag e.d.han kände hennes tyngd i sitt knähon vacklade under tyngden av bördanhan kastade sig mot dörren med hela sin tyngd○äv. bildligt, spec. om ngt som upp­levs som betungandetyngden av det förflutna○spec. äv.(stor) betydelse klimat­frågan har fått ökad tyngdhon kan lägga tyngd bak­om orden i kraft av sin ställningsedan 1340förordning utfärdad av kung Magnus för bergsmännen i Närke (Svenskt Diplomatarium)fornsv. þyngd ’tyngd; vikt’; till tung 2(massivt) före­mål med viss (tämligen stor) vikt ofta anv. för att tynga ner blytyngdhon lade en tyngd på locket för att få det att sluta tätt○spec. om så­dant före­mål som an­vänds för muskelträning e.d.lyfta tyngderen tyngd faller från ngns axlar/hjärtangn känner sig mycket lättad​ en tyngd föll från hans axlar när han hade klarat upp­körningen sedan 1617