Svensk ordbok 2009, webbversion

typ substantiv ~en ~er typ·en1upp­sättning karakteristiska egenskaper som är gemensamma för och naturligt av­gränsar ett an­tal före­mål eller individer som en grupp ofta snarare med tanke på gruppen än på egenskaperna biol.vetenskapl.JFRcohyponymsortcohyponymslag 11cohyponymkategori typläraväxttypett vin av fransk typen ny typ av tvätt­maskinen viss typ av människa○äv. om en­skild, ofta särsk. karakteristisk med­lem av så­dan grupptypexempelurtyphon är typen för en yrkes­kvinnahan är en nordisk typ○i vissa ut­tryck äv. med värderande inne­bördJFRcohyponymtyp 2 han är inte min typ – han är för själv­säker○nu­mera ibl. i an­vändning som en sorts prep.vard., särsk. i ungdomsspråken hamn­stad typ Göte­borgvi kan väl träffas typ tresedan 1717via ty., fra. av grek. typ´os ’slag; av­tryck; prägel; bild’; jfr logotyp, prototyp m.fl. 2o­trevlig figur psykol.yrk.skumma typerett par konstiga typer kommenterade ljudligt hennes klädselsedan 19013gjutet metall­stycke med ngt upp­höjt skrift­tecken, som an­vänds vid tryckning bok.typsnittantikvatypsätta med stora typer○äv. om mot­svarande detalj på skriv­maskinsedan 1641Substantivet typ har länge använts i förkortade uttryckssätt: en huvudstad av samma typ som Stockholm > en huvudstad, typ Stockholm. Sådana uttryckssätt svarar ofta mot ett naturligt behov att uttrycka sig lakoniskt och det finns inget att invända mot dem.  Med utgångspunkt i sådana förkortade uttryck har typ utvecklats vidare och används numera ofta, särskilt i ungdomsspråk, i en betydelse som närmar sig ’ungefär’: vi kan väl träffas typ halv fyra. Den användningen bör dock vara förbehållen informellt språk.