Svensk ordbok 2009, webbversion

ung`e substantiv ~n ungar ung·en●av­komma till (högre stående) djur släkt.zool.JFRcohyponymyngel fågelungedägg­djur föder levande ungarkatten fick tre ungar sam­tidigt○äv.barn vard., ibl. ngt ned­sätt.barnungebusungegullungehämta ungarna på dagisegna barn och an­dras ungarhåll tyst, ungar!○äv. bildligt om före­teelse som är i början av sin ut­veckling (och ibl. inte ut­vecklas ytterligare)vanligen i sammansättn. eldsvådeungepanikungeskandalungesedan början av 1300-talet (i sammansättn. räv-)Skåne-Lagenfornsv. ungi, urspr. ’den unge’; till ung; jfr yngla