Svensk ordbok 2009, webbversion

unio´n substantiv ~en ~er un·ion·en1samman­slutning av själv­ständiga parter för visst syfte vanligen för sam­arbete på visst om­råde samh.JFRcohyponymförbundcohyponymförening 1 myntunionpressunionsjömansunionEU, Europeiska unionenen tull­union som ut­vecklades till en ekonomisk union○spec. om permanent politisk samman­slutning mellan (i övrigt själv­ständiga) staterJFRcohyponymallians unionsflaggaunionskrisunionsupplösningrealuniontrestatsunionnu­varande Stor­britannien upp­kom som en union mellan Eng­land och Skott­land under en gemensam monark○ibl. äv. om stat som är samman­satt av del­stater, särsk. USAJFRcohyponymförbundsstat unionsregeringde historiska konflikterna mellan del­staterna och unionenen union (med ngt), en union (mellan ngra)sedan 1596av lat. u´nio ’förening’, bildat till u´nus ’en’ 2mängd som består av alla de element som två eller flera mängder inne­håller till­sammans mat., logikmat.JFRcohyponymsnittmängd unionen av mängderna \{a,b,c\} och \{b,c,d\} är \{a,b,c,d\}en union (av ngra)sedan åtm. början av 1960-talet