Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`fatta verb ~de ~t upp|­fatt·ar1bli med­veten om (ngt) genom att ta emot och bearbeta yttre, fysiska retningar med hjälp av ett el. flera sinnen, särsk. hörseln; särsk. med avs. på (språk)ljud el. syn­intryck men äv. all­männare komm.för­låt, jag uppfattade inte namnetdet var svårt att uppfatta vad hon sade i larmetpå grund av förkylningen kunde han inte uppfatta smaken○äv. i fråga om mer känslomässig processtrots att ingen­ting hade sagts eller gjorts kunde hon uppfatta att stämningen hade förändrats○äv. i fråga om mer intellektuell process, med avs. på (under­liggande) inne­börd, av­sikt etc.SYN.synonymförstå 1 uppfatta de finaste nyanserna i dikten○äv. med avs. på personJFRcohyponymuppfatta 2 jag hoppas att jag har uppfattat dig rätt○ibl. i bryska till­sägelsernu gör du som jag säger – är det uppfattat?uppfatta ngt/SATS, uppfatta ngn SÄTTsedan 1785efter ty. auffassen med samma betydelse; jfr fatta 2an­se (ngn eller ngt) vara av viss typ el. på visst sätt komm.hans ut­talande måste uppfattas som ett förtäckt hotuppfatta ngn/ngt som ngn/ngt/ADJsedan 1830Subst.:vbid1-377621uppfattande, uppfattning