verb ~de ~t
upp|fostr·ar●fortlöpande lära (barn) hur man bör ordna sitt liv och uppföra sig mot andra
mest om föräldrar men äv. allmännare
pedag.JFRcohyponymfostra
hon uppfostrade ensam fem barn○äv. i fråga om kunskap på visst område e.d.han uppfostrade sina söner till goda sportsmänuppfostra ngn (till ngn/att+V)sedan 1385Klosterläsningfornsv. upfostra
Subst.:vbid1-377727uppfostrande,
vbid2-377727uppfostring;
uppfostran