Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`fylla verb uppfyllde uppfyllt, pres. uppfyller upp|­fyll·er1ut­föra full­ständigt ofta med avs. på ngt man lovat komm.uppfylla sina löftende uppfyllde hennes minsta önskan○äv. i fråga om tänkt handlingen bil­modell som uppfyller högt ställda kravuppfylla ngtsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. upfylla 2äv. lös förb., jfr2fylla 1 full­ständigt fylla Nollfolket uppfyllde lokalen○äv. bildligthan var uppfylld av glädjeuppfylla ngn/ngt (med ngt)sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons StadslagSubst.:vbid1-377795uppfyllande; uppfyllelse (till 1) Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade: ”Lovad vare Herren, Israels Gud ...”.Bibeln (1917 års övers.), Lukas 1:67–68; Sakarias uttrycker sin tacksamhet över att han fått en son på sin ålderdom