Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`görelse substantiv ~n ~r upp|­gör·els·en1formell överens­kommelse ofta mellan parter i visst motsats­förhållande till var­andra komm.JFRcohyponymavtal en intern uppgörelseen bred politisk uppgörelsefå till stånd en uppgörelseefter hårda förhandlingar nåddes slutligen en uppgörelse○spec. ekon.affärsuppgörelseen uppgörelse (med ngn/ngt) (om ngt/att+V/SATS), en uppgörelse (mellan ngra) (om ngt/att+V/SATS)sedan 18212samman­stötning som leder till av­görande av mot­sättning om fysisk strid el. häftigt gräl e.d. komm.det kom till en häftig uppgörelse mellan makarna○äv. om hårt (intellektuellt) an­grepp, kritisk granskning e.d. av ngtromanen var en uppgörelse med författarens fri­kyrkliga barndoms­miljöen uppgörelse (med ngn/ngt), en uppgörelse (mellan ngra)sedan 1857