Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`höra verb upphörde upphört, pres. upphör upp|­hör·de●äv. lös förb., sehöra upp 2 komma till ett slut om förlopp, skeende etc. NollMOTSATSantonymbörja JFRcohyponym1sluta snö­fallet upphörde under natten○äv. om personsluta (att ägna sig åt) han har upphört med (att spela) schack○spec. i en mil. ordereld upphör!upphöra (med ngt/att+V), upphöra (att+V)sedan 1640av lågty. uphören, ty. aufhören med samma betydelse; urspr. om av­brott i arbetet, då man lyssnade Subst.:vbid1-378100upphörande