Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`kalla verb ~de ~t upp|­kall·ar1ge (ngn) samma namn som ngn annan har komm.språkvet.uppkallelsenamnde uppkallade sonen efter far­fadern○äv.låta ngns namn in­gå i namnet på ngt; vanligen för att hedra personen i fråga den kände läkaren fick en gata uppkallad efter siguppkalla ngn/ngt efter ngn/ngtsedan 17042ofta lös förb., sekalla upp an­moda att komma till ett mer el. mindre formellt möte Nollhon blev uppkallad till rektor för ett sam­taluppkalla ngnsedan 16323fram­kalla som ett svar ngt åld.komm.in­dragningen av tidningen uppkallade ett våldsamt mot­stånduppkalla ngtsedan 1786Subst.:vbid1-378152uppkallande; vbid2-378152uppkallelse (till 1)