Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`låta verb upplät upplåtit upplåten upplåtna, pres. upplåter upp|­låt·er1låta (ngn) få an­vända ngt, vanligen mot av­gift e.d.; mest med avs. på fast egendom el. pengar ekon.seselåta 4 lokalen uppläts till ett förenings­mötekommunen upplät mark åt flyg­bolagetupplåta ngt (till/åt ngn/ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. uplata; till upp och låta 2öppna (munnen) för att fram­bringa (språk)ljud ngt åld.komm.○äv. med avs. på tal­organetupplåta sin röstupplåta sin stämmaupplåta ngtsedan ca 1385KlosterläsningSubst.:vbid1-378514upplåtande; upplåtelse (till 1)