Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`riktig adjektiv ~t upp|­rikt·ig●som låter sitt handlande (sär­skilt sina yttranden) svara mot sina egentliga (innersta) känslor och över­tygelser admin.psykol.JFRcohyponym1äkta 1cohyponymärlig 1 en uppriktig vänVad tycker du egentligen om henne? Var uppriktig nu!○ofta om handling e.d.uppriktig tacksamhetuppriktig förtvivlan○spec. om (kritiskt) yttrande; ibl. ngt förskönandeJFRcohyponym1frankcohyponymfrispråkigcohyponymöppenhjärtig ett uppriktigt svartala uppriktigt med var­andra (adv.)uppriktigt sagt så struntar jag i vad hon tycker (adv.)uppriktig (mot ngn)sedan 1558av lågty. uprichtich ’på­litlig; ärlig’, urspr. ’upp­rätt’; jfr riktig, upprätt