Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`ror substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en upp|­ror·et●(organiserat och inte till­fälligt) an­grepp mot stats­makten av ngn grupp i samma land vanligen av våldsamt slag, med syfte att störta regeringen el. ändra det politiska systemet samh.JFRcohyponymrevoltcohyponymupplopp 1 upprorsandaupprorsförsökupprorssignalupprorsstämningett väpnat upprorgöra upprorregeringen försökte kväsa upproretupproret slogs brutalt ned○äv. försvagat i icke-politiska samman­hang och mindre skalahela klassen var i upprori ton­åren gjorde hon uppror mot föräldrarna○äv. bildligthavet var i upprorett uppror (mot ngn/ngt)sedan 1524av lågty. upror med samma betydelse, till ror ’rörelse’; besl. med 2röra