verb ~de ~t
upp|vigl·ar●egga upp till motstånd eller uppror mot myndigheter
komm.samh.enligt polisen uppviglade talaren folkmassanuppvigla (ngn) (till ngt/att+V), uppvigla (ngn) (mot ngn/ngt), uppvigla (ngn att+V)sedan 1639; upvickla 1543efter ty. aufwiegeln med samma betydelse; besl. med 2väga
Subst.:vbid1-379946uppviglande,
uppvigling