Svensk ordbok 2009, webbversion

u`rkund substantiv ~en ~er ur|­kund·en●ur­sprungligt dokument som har värde som kunskaps­källa eller bevis särsk. om dokument från äldre tid bok.jur.JFRcohyponymbrev 2cohyponymdiplom 2cohyponymhandling 3 urkundssamlingmedeltidsurkundpergamentsurkundtrosurkundtidiga religiösa urkunder○äv. (i juridiska samman­hang) om skriftligt bevis i all­mänheturkundsförfalskningavsiktsurkundöverlåtelseurkundsedan 1795av ty. Urkunde med samma betydelse, till erkennen ’lära känna’; besl. med 2känna