substantiv ~n äv. vard. uteliggarn, plur. ~, best. plur. uteliggarna
ute|ligg·ar·en●hemlös person som sover utomhus under primitiva förhållanden
el. på järnvägsstation, i trappuppgång etc.
samh.yrk.parkbänkarna hade tagits i anspråk av uteliggaresedan 1662