Svensk ordbok 2009, webbversion

u`tgång substantiv ~en ~ar ut|­gång·en1det att gå ut särsk. på krog­sväng vard.Nollde träffades hos NN för gemensam utgångsedan åtm. 1980-talet2väg som leder ut från lokal e.d.; ibl. en­bart med tanke på dörren, porten e.d. byggn.tekn.JFRcohyponymingång 1 utgångsspärrutgångstrappanödutgångreservutgångnär någon ropade ”elden är lös” rusade alla mot utgångenen utgång (till ngt)vara på utgångvara i färd med att av­lägsna sig​ kan jag ringa upp dig lite senare, jag är just på ut­gång ○ äv. bildligt​ den all­männa värn­plikten i Sverige är på ut­gång sedan mitten av 1300-taletHelsinge-Lagenfornsv. utganger 3vanligen i sammansättn. det att ta sin början Nollutgångsbudutgångslägeutgångspunktutgångsställningsedan 19354visst, faktiskt resultat av flera möjliga Nollutgången av valet är o­visso­lyckor med dödlig utgångdet är svårt att sia om utgången av matchenutgången (av ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser5det att ha nått sitt slut särsk. i fråga om giltighet Nollutgångsdatumföre ansöknings­tidens utgångutgången (av ngt)sedan 1487–91Ett forn-svenskt legendarium6poäng­summa som ger del­seger i om­gång i kort­spel särsk. bridge spel.i robbertbridge har den sida vunnit som först når an­dra utgånghan bjöd 3 sang, allt­så utgångsedan 19167slut av textstycke ofta i form av en tom rad bok.○äv. om hela textstycketvard.på kvälls­tidningen fick man lära sig att skriva korta utgångarsedan 1903