substantiv ~n äv. vard. utlöparn, plur. ~, best. plur. utlöparna
ut|löp·ar·en1utskjutande längre del av ngt
spec. av bergskedja
geogr.bergsryggens yttersta utlöpare○äv. abstrakten konstriktning som är en utlöpare av expressionismenen utlöpare (av ngt)sedan 18582långsträckt växtskott genom vilket förökning sker på könlös väg
bot.JFRcohyponym1reva 1cohyponym2ranka
utlöparna slår rot vid bladfästena och förankrar knopparna vid jordensedan 1859