Svensk ordbok 2009, webbversion
u`tmärka
verb utmärkte utmärkt, pres. utmärker
ut|märk·er1ofta lös förb., semärka ut 1
förse (gräns e.d.) med tecken för igenkänning eller identifiering
komm.SYN.synonymange 2
JFRcohyponymmärka 1
utmärka ledenutmärka en gränsutmärka ngtsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. utmärkia
2äv. lös förb., semärka ut 2
utgöra tecken för igenkänning eller identifiering av
NollSYN.synonymange 2
en liten minnessten utmärker platsen där NN mördadesutmärka ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3vara typisk för
NollSYN.synonymkänneteckna
JFRcohyponymkarakterisera
den instabilitet som utmärker många länder i Afrikasorglöshet är hans mest utmärkande dragutmärka ngn/ngtsedan 17444ge (en hedersbetygelse) åt
komm.samh.JFRcohyponymhedra 1
han utmärktes med Vasaordenutmärka ngn (med ngt)sedan 1747Subst.:vbid1-382941utmärkande,
utmärkning