Svensk ordbok 2009, webbversion

utrum [ut´-, ut`-äv.u´t-, u`t-] substantiv, ingen böjning, neutr. utr·umett grammatiskt genus som i svenskan känne­tecknas av böjnings­formen ”-(e)n” språkvet.JFRcohyponymneutrum substantivet ”hund” är ett utrumsedan 1954av lat. ut´rum ’en­dera av två’