verb väckte väckt, pres. väcker
väck·er1få att vakna
fysiol.komm.relig.hon väckte honom varje morgon klockan 7hon väcktes av ljudet av rösterhan väcktes ur sina drömmar○äv. bildligtväckas till besinningde försökte väcka liv i det avsomnade projektet○spec. (försvagat)framkalla
väcka förargelseväcka misstankarväcka minnenföredraget väckte stort intresseväcka ngn, väcka ngt (hos ngn)inte väcka den björn som soversebjörn 1
sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. väkkia; nära besl. med 1vaka 1, vaken; väcka i väcka ont blod betyder ’hugga (hål)’; jfr nötväcka
2första gången ta upp för vidare behandling
inför viss beslutande, dömande etc. församling el. institution
jur.samh.väcka åtalväcka ett förslagfrågan väcktes i en motion av NNväcka ngtsedan 1470-taletGamla eller Eriks-KrönikanSubst.:vbid1-394522väckande,
väckning
2väck`a
substantiv ~n väckor
väck·an●vanligen i sammansättn.
nötväcka
zool.sedan 1923se nötväcka