Svensk ordbok 2009, webbversion

1vä`ga substantiv, ingen böjning Nollgå till vägaförfarapå visst sätt​ hur ska man gå till väga för att bli av med mördar­sniglarna? sedan 1745till väg
2vä`ga verb vägde vägt, pres. väger väg·er1ha som vikt mått.sesevikt 1 han väger 75 kggodiset vägde 2 hg○äv. bildligt, spec.ha (stor) betydelse chefens ord väger all­tid tungten vägande in­vändningväga MÅTT/SÄTTsedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. vägha ’lyfta upp; väga’; gemens. germ. ord med grundbet. ’röra; röra sig’; jfr bevågen, oförvägen, uppvigla, vagn, 2våg, väg 2bestämma vikten av ngt; med hjälp av våg e.d. mått.frukten vägs i kassan○äv. bildligt i ut­tryck för över­vägande, jäm­förelse, efter­tanke o.d.väga för och emotväga nyttan mot kostnadernaväga ngt (mot ngt)vägd och befunnen för lättselätt 1 sedan början av 1300-taletSkåne-Lagen3balansera Nollsitta och väga på stolen○äv. bildligt i ut­tryck för jämn kamp med o­viss ut­gångdet stod och vägde i matchenväga (i/på ngt)väga jämntsejämn 2 sedan 1640Subst.:vbid1-394721vägande, vbid2-394721vägning