Svensk ordbok 2009, webbversion

vä`gra verb ~de ~t vägr·ar1helt mot­sätta sig krav eller förväntning på att ut­föra viss handling e.d. komm.JFRcohyponymneka 3cohyponymbestrida 1 hon vägrade (att) svarahan vägrade att befatta sig med sakenhon vägrade att upp­ge sitt namnchauffören vägrade köra innan han fått betalt○spec. (om häst)inte vilja hoppa hästen vägrade fram­för sjunde hundretvägra (V), vägra (att+V)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. veghra; av lågty. wegeren med samma betydelse, urspr. ’som kämpar emot’; besl. med envig 2inte vilja ge ngt till ngn komm.de vägrade honom sitt stödhan vägrades till­träde till krogen efter­som han inte hade slipsvägra ngn ngt/att+Vsedan 1430–50Konung AlexanderSubst.:vbid1-395001vägrande; vägran Jämför stilruta för neka.