Svensk ordbok 2009, webbversion

väj`a verb väjde väjt, pres. väjer väj·er●ibl. med partikelnundan, utan större betydelse­skillnad förflytta sig åt sidan för att und­vika samman­stötning med ngn el. ngt trafik.JFRcohyponymgira väja åt högerhon fick väja (undan) för cyklisten○äv. bildligtund­vika han väjer inte för det banala i sina filmerväja (undan) (för ngn/ngt)sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. väghia ’väja; skona’; besl. med 2väga i den äldre bet. ’röra’ Subst.:vbid1-395097väjande, väjning