Svensk ordbok 2009, webbversion

väk`tare substantiv ~n äv. vard. väktarn, plur. ~, best. plur. väktarna väkt·ar·en●person som har till upp­gift att hålla vakt särsk. på natten samh.yrk.JFRcohyponymnattvakt väktaruniformnattväktare○särsk. om person an­ställd i bevaknings­företagväktarna gick en rond var tredje timme○äv. mer el. mindre bildligttelefonväktaremoralens väktarelagens väktare polisen, ordnings­makten​ lagens väktare försökte lugna ner publiken under matchen sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. vaktare, väktare; av lågty. wechter, ty. Wächter med samma betydelse; till vakt