Svensk ordbok 2009, webbversion

1väl`ta verb välte vält, pres. välter vält·er1ibl. med partikelnomkull, utan större betydelse­skillnad falla åt sidan och bli liggande ofta om ngt relativt högt NollJFRcohyponymstjälpa 1cohyponymkantra stolen välte (om­kull) med ett braklast­bilen välte i den fel­doserade kurvanvälta (omkull) (ngnstans)sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. välta, gemens. germ. ord med grundbet. ’vältra; rulla’; besl. med 1vals,2 2ofta med partikel, särsk.ner, omkull få att falla åt sidan vanligen med avs. på ngt som är relativt högt NollJFRcohyponymstjälpa 2 hon råkade välta mjölk­glasetäv. med konstruktionsväxlingvanligen med partikelnut han välte ut mjölkenvälta (ner/omkull/ut) ngt (ngnstans)sedan början av 1300-taletSkåne-LagenSubst.:vbid1-395719vältande, vbid2-395719vältning
2väl`ta verb ~de ~t vält·arbearbeta (mark) med vält jordbr.trafik.han vältade den ny­sådda gräs­mattanvälta ngtsedan 1640Subst.:vbid1-395722vältande, vbid2-395722vältning
3väl`ta substantiv ~n vältor vält·anupp­lagd samling av grövre virke för torkning, transport, förädling m.m. skogsbr.timmervältai vissa sammansättn. äv. om ngt som vältrotvältasedan 1508brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. välta ’hopvältrad hög; stor bunt av ris eller stockar’