substantiv ~n äv. vard. väpnarn, plur. ~, best. plur. väpnarna
väpn·ar·en●ung man i vapentjänst hos en riddare
histor.mil.yrk.SYN.synonymvapendragare
sedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. väpnare; av lågty. wepener, till wapen ’vapen’; jfr vapen