Svensk ordbok 2009, webbversion

vä`rdighet substantiv ~en ~er värd·ig·het·en1bestämd känsla för vad som är värdigt beteende av den egna personen psykol.sesevärdig 1 mänsklig värdighetåldras med värdighetdet var under hans värdighet att sänka sig till den låga debatt­nivån○äv. med bi­betydelse av allvar m.m.JFRcohyponymvärdig 2 hålla på ämbetets värdighethon upp­trädde med stor värdighetsedan senare hälften av 1300-taletSvenska Böner från medeltidenfornsv. värdhoghet 2(hög) ställning och (högt) an­seende i visst sam­hälle e.d. samh.JFRcohyponymrangcohyponymgrad 2cohyponymdignitet 2 kejsarvärdighethan till­delades professors namn och värdighetsedan ca 1400Klosterläsning