Svensk ordbok 2009, webbversion

1vär`ja substantiv ~n värjor värj·an●ett långt, smalt, spetsigt vapen att hugga eller sticka med förr ofta anv. i tve­kamp mil.JFRcohyponymflorettcohyponymsabelcohyponymsvärd värjfäktningvärjhugghuggvärja○äv. om en tävlings­gren i fäktning där ett slags värja an­vändshan tog guld i värjasedan ca 1452 SOU; betydelsespecialisering i slutet av 1600-taletNya eller Karls-Krönikanfornsv. väria ’försvar; skydd; vapen’; till 2värja
2vär`ja verb värjde värjt, pres. värjer värj·er●vanligen refl. skydda (ngn eller ngt) genom att neutralisera eller mildra verkningarna av an­fall komm.JFRcohyponymförsvara hon lyckades värja sig mot vålds­mannen○ofta abstraktvärja sin integritethan hade svårt att värja sig mot kritikenvärja ngn/ngt (mot ngn/ngt), värja ngn (för/ ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. väria; gemens. germ. ord med grundbet. ’till­sluta’; jfr beväring, gevär, 1värja, värn Subst.:vbid1-396256värjande