Svensk ordbok 2009, webbversion

1väs´ter substantiv ~n väst·ern1endast obest. f. det väder­streck som överens­stämmer med den ned­gående solens (genom­snittliga) läge dvs. i 90 graders vinkel till nord-syd­linjen geogr.västerhavetvästerifrånsolen går ner i västerfönstret vetter åt västersedan ca 1385Klosterläsningfornsv. väster; gemens. germ. ord, besl. med lat. ves´per ’afton’; jfr vesper 2västra delen av ett land eller om­råde geogr.i väster är landet bergigt○särsk. om de västra delar av Nord­amerika som koloniserades under 1800-taleti best. f. JFRcohyponymwestern västernfilmVilda västernsedan ca 1500Josua bok, Domare boken
2väs´ter adverb väst·er●i den ned­gående solens (genom­snittliga) riktning eg. så­dan den är vid dag­jämningarna rum.SYN.synonym3väst sjön ligger väster om sam­hälletde begav sig väster utsedan 1000-taletrunsten, t.ex. Spelvik, Södermanlandvanligen runformer uastr, uestr, fornsv. väster