Svensk ordbok 2009, webbversion

1vä`ta substantiv ~n vät·an●före­komst av vatten vanligen i luft el. på yta, ofta på marken; i form av droppar el. skikt meteorol.JFRcohyponymfuktcohyponym2blöta en jacka som står emot väta○äv. om regnig el. fuktig väder­lekvätan och kylan i novembersedan senare hälften av 1300-taletHeliga Birgittas uppenbarelserfornsv. väta; bildn. till våt
2vä`ta verb vätte vätt, pres. väter vät·er●göra våt särsk. på ytan hush.JFRcohyponymfuktacohyponym1blöta han vätte pek­fingret för att kunna bläddra○särsk. o­avsiktligtvanligen med partikelnner han råkade väta ner hand­dukarnaväta (ner) ngtväta ner sigkissa i kläderna​ föräldrarna fick byta hans pyjamas och lakan efter att han hade vätt ner sig sedan slutet av 1300-taletKlosterläsningfornsv. väta Subst.:vbid1-397270vätande, vbid2-397270vätning