Svensk ordbok 2009, webbversion

växt substantiv ~en ~er växt·en1typ av organism som saknar (nämn­värd) förmåga att förflytta sig men där­emot normalt har förmåga att växa och ut­vecklas; vanligen försedd med rot­system, stjälk el. stam, blad samt blomma e.d.; i botaniska samman­hang äv. all­männare bot.JFRcohyponymdjurcohyponym1planta krukväxtkryddväxtköksväxtgröna växterblommande växteren frid­lyst växtvilda växteren del regn­vatten tas upp av växternas rötterde liv­närde sig på ätbara växtersedan ca 1420Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. vaxter, växter; till växa 2knappast plur. det att växa biol.JFRcohyponymtillväxt växtvärkmissväxtåterväxtstanna i växten○äv. bildligtbolagsväxtsedan 1430–50Fem Mose böcker3viss kropps­byggnad som resultat av att man växt; främst med tanke på längden anat.han är liten till växtensedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)4o­normal bildning som har växt ut av sig själv i en organism med.JFRcohyponymsvulstcohyponymutväxtcohyponymtumör en växt i tarmensedan ca 1400Klosterläsning