Svensk ordbok 2009, webbversion

vå`da substantiv ~n vådor våd·an1o­avsiktlig skada på ngn eller ngns egendom särsk. jur.jur.komm.JFRcohyponymolyckshändelsecohyponym2kasus skjut­vapen ska hanteras så att skott inte av­lossas av vådasedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vaþe ’skada; o­lycka; fara’; nära besl. med isl. vá ’o­lycka; skada’; av om­diskuterat urspr.; jfr eldsvåda, ond 2skadlig följd jur.komm.JFRcohyponym1fara samhällsvådavådan av passiv rökningvådan (av ngt/att+V/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen