Svensk ordbok 2009, webbversion

våld substantiv ~et våld·et●(o­tillbörlig) an­vändning av fysisk styrka som påtrycknings- eller bestraffningsmedel komm.JFRcohyponymaggressivitet våldsaktionvåldsbrottvåldsmangatuvåldunderhållningsvåldvideovåldfysiskt våldgrovt våldheders­relaterat våldbruka våldtill­gripa våldvåld föder våldhot om våldvåldet i tunnel­bananpolisen drog med våld undan några demonstranterman får inte an­vända mer våld än nöden kräver○äv. försvagatbryta upp lådan med våld○äv. abstraktpsykiskt våldvåld (mot ngn/ngt)göra våld på (sig själv)handla i strid med (sin egen vilja och över­tygelse)​ i­bland kan viljan att göra sin om­givning till­freds leda till att man gör våld på sig själv ha ngn/ngt i sitt våldfull­ständigt behärska ngn/ngt​ rebell­gruppen har hållit stadens in­vånare i sitt våld i flera år; med tre om­gångar kvar har de redan serie­segern i sitt våld sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vald ’kraft; makt; våld; välde’; gemens. germ. ord; till vålla; jfr tillvälla sig, välde Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.Esaias Tegnér, Det eviga (ca 1810)